När det känns så rätt

Svenska kyrkan beskylls för mycket. Att vara för politiskt korrekt, att vara för vänsterorienterad, att inte vara kristen nog osv. Men är jag också det när det känns så rätt för mig i Svenska kyrkan?

Ni vet den där magkänslan, den som man får när något bara är så rätt, eller ibland när man känner något är fel. Den där känslan man inte alltid kan förklara, en instinkt kanske man kan kalla det.

Den får jag allt som oftast när jag är i Svenska kyrkan. Igår var jag på stiftsfullmäktige som började med en gudstjänst i Västanfors kyrka. Kyrkan var nästan fullsatt och sången fyllde valven, studsade mellan väggarna och det kändes så rätt så en liten tår var på väg fram. Det var så vackert, så känslomässigt, så rätt.

Och senare när vi gick igenom det i och för sig ganska tråkiga och formella som fullmäktige var igår, kändes det också rätt. Människor som liksom jag verkligen bryr sig om Svenska kyrkan, som utifrån olika politiska och andra ståndpunkter ändå strålar samman i att vilja arbeta för kyrkans bästa. Det kändes också väldigt rätt.

Den där magkänslan alltså, den är nog ofta viktigare än sakargumenten, för den styr oss verkligen på ett väldigt fundamentalt plan. Känns det rätt eller inte, det avgör mycket i våra liv.

Svenska kyrkan känns rätt för mig, liksom Centerpartiet.