Vilken ynnest att återupptäcka Luther

Inspirerad av reformationsjubileet tänkte jag i våras att jag skulle läsa på ordentligt om reformationen i allmänhet och Martin Luther i synnerhet. Så jag samlade på mig en rad böcker och satte igång.

Speciellt sommarledigheten gick till stor del åt att återupptäcka Martin Luther. Visst kände jag till en del om honom sedan tidigare, ungefär vad de flesta vet. Men desto mer jag läste desto mer upptäckte jag nya detaljer om hans liv och nya aspekter av hans teologi. Bok efter bok ökade bara min aptit för att få veta mer, så intressant var det.

Vissa lärdomar var roliga, som hur mycket han tyckte om musik, om hans giftermål och familjeliv. Andra var mindre roliga, som hans roll i bondeupproret och hans ibland minst sagt bitska humör under sina senare levnadsår. Det går förstås aldrig att lära känna en person helt uteslutande genom att läsa om honom eller henne men jag känner jag har kommit Luther närmare.

Det jag dock inte alls förväntade mig var känslan att Luther sträckte ut en hand genom århundradena och gav min tro energi. Det som tidigare brunnit på sparlåga började lysa upp mitt liv på en rad sätt. Gudstjänster är mer givande, jag börjar förstå detaljer och sammanhang som jag inte ens tänkt på tidigare, jag ser mening i aktiviteter som jag tidigare utfört utav gammal vana.

Fullärd om Martin Luther blir jag förstås aldrig, men jag fortsätter min inre färd i hans fotspår. Härnäst ligger mitt fokus på att som lekman försöka bättre förstå hans teologi. Man skulle kunna säga att det senaste steget i min egen privata reformation kan jag delvis tacka Martin Luther för.

Texten publicerades i Världen idag.