Debatt: Glaset är bara halvfullt

Jag har skickat in den här till Kyrkans Tidning men istället för att vänta på att de publicerar texten lägger jag upp den här.

Nyligen (13/6) intervjuades biskop Martin Modéus av Kyrkans tidning om att det blir allt färre besök i Svenska kyrkans gudstjänster. Det som fastnade i mig var när han säger: ”Vi är alldeles för duktiga på att titta på de 150 tomma stolarna som finns i kyrkan och alldeles för lite på de 15 personerna som faktiskt är i kyrkan”. Jag skulle kunna skämta lite och säga att om det ändå kom 15 personer till många av de gudstjänster jag går på vore det för väl.

Men att Svenska kyrkan tappar medlemmar är förstås inget nytt, ej heller att antalet besök på gudstjänster minskar. Varje år läser vi katastrofrubriker om hur många som gått ur kyrkan (men sällan om hur många som gått med i kyrkan, lustigt nog). Och att kyrkan tappade 90 000 medlemmar 2016 är förstås inte bra eller roligt.

Men hur mycket pengar, tid och energi ska vi lägga på att försöka motarbeta det? Till viss del tror jag att vi ska inte hänga upp oss för mycket på antalet medlemmar vi tappar för vi kan inte göra något åt det. Jag ser det som att vi hade ett onaturligt högt medlemstal så länge Svenska kyrkan satt samman med staten, alltså fram till år 2000. Efter det så kommer medlemsantalet söka sig självt fram till en naturlig balans. Vi kan förstås försöka streta emot med mer kommunikation och genom att bredda verksamheten, som verkar vara de huvudsakliga motmedlen hittills, utan att medlemstalet växer.

Det vore förmätet av mig att påstå att jag har lösningen på Svenska kyrkans dilemma. Men jag tror att lösningen snarare än mer kommunikation och breddad verksamhet ligger någonstans i att fokusera på de medlemmar vi har, speciellt de som kommer på gudstjänster, som biskop Modéus säger. De medlemmar som trots allt kommer till gudstjänsten på söndagar, vad är det som gör att de kommer, vad har de för förhållande till kyrkan, vad vill de se kyrkan göra mer eller mindre av eller annorlunda? Gudstjänstbesökarna är väl ändå våra ”core customers”, om ni ursäktar en managementklyscha.

I en annan artikel (7/6) säger Svenska kyrkans analyschef Pernilla Jonsson att kyrkans största utmaning just nu är att hålla tillbaka så 90-talister inte går ur kyrkan. Det må vara så att 90-talisterna just nu är den största kullen medlemmar i kyrkan, som vi kan läsa i artikeln, men kan vi inte hitta ett mer positivt sätt att se på kyrkan? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Halvfullt, menar jag, fullt av möjligheter att fylla den andra halvan.

Jag var på en ledarskapskurs nyligen. Den innehåll en del andra klyschor förstås men också en hel del nyttigt. En sak jag tog med mig är att när man planerar något nytt ska man titta tillbaka och fokusera på det som tidigare gick bra och fråga sig hur kan vi göra det bättre, inte bara titta på vad som gick fel.

Biskop Modéus verkar vara inne lite på samma linje. Han säger i intervjun: ”vi måste fokusera vad det är som fungerar i betydligt högre grad” och ”tacka Gud för de som kommer”. Det håller jag med om. Frågan blir då hur gör vi det och hur får vi det att genomsyra hela kyrkan? Vänd på debatten alltså och prata mer om vad Svenska kyrkan gör bra och gör mer av det, speciellt det som uppskattas av de medlemmar som går på gudstjänster och deltar på andra sätt i verksamheten.