Unna sig vara nöjd ibland

Jag började springa förra sommaren. Hösten var lite motig och det blev inte mycket springande nov-dec. Men sedan juluppehållet är jag igång igen och springer tre gånger i veckan. Idag blev det 5km och på söndag ska jag försöka mig på några km utöver det.

Ibland är jag otålig och tänker att jag borde springa snabbare och längre än jag gör. Det skulle jag visserligen också kunna göra om jag sprang oftare, tog ut mig mer varje pass osv.

Men jag springer inte för att bli någon superlöpare, jag springer främst för att må bra. För det behöver jag inte springa mycket snabbare eller längre.

Då tänker jag att man måste unna sig själv att vara nöjd med det man presterar ibland.

Jag började alltså springa förra sommaren och nu springer jag ganska ledigt 5km. Ja, det går långsamt (relativt, förstås) men ändå. Lagom fart för mig är förstås inte lagom fart för den som tränat mycket längre än jag.

Mitt främsta mål nu är att springa hela halvmaran i Västerås i april. Då menar jag jogga hela vägen utan att gå. Planen är att sakta öka längden på löppassen tills dess utan att fokusera på hastigheten.

Efter det får vi se.